Puppan - Mamma till Loke och Aveline

Får se om man skriver klart den här förlossningsberättelsen, och om man isåfall delar med sig den eller tar den privat. Hm! Loke sover iaf och Johnny har åkt tillbaka till jobbet, så jag har inte så mycket vettigt att göra då jag även skrivit klart hemtentan.

Jaja! Min första värk kom klockan 6 på morgonen den 16 september 2009, då var jag i BF+7 dvs prick en vecka över beräknad födelse. Jag vaknade en stund innan och körde lite "bröstvårtsstimulering" eftersom det gett mig förvärkar tidigare (plus att Loke blev galen i magen när jag gjorde så, haha) och denna dag gav det resultat. Kände direkt att det inte var någon vanlig sammandragning utan att nu var det dags på riktigt! Dock så avtog värkarna lite i styrka om jag inte fortsatte bröststimuleringen, vilket jag såklart gjorde då eftersom jag inget hellre ville än att få föda barn. Jag klockade lite värkar men hade svårt att markera exakt när de började och slutade, eftersom jag inte visste riktigt hur man skulle räkna, så jag gav upp det och försökte fördriva tiden tills Johnny skulle vakna. Runt tio vaknade han, och jag berättade att jag hade haft värkar hela morgonen. Minns att han inte reagerade med glädje direkt som nyvaken, utan mest ville ha frukost. ;) Han var i det stora hela mycket nervös och så hela förlossningen, stackaren.

Iaf! Värkarna kom och gick hela dagen, inte så hemskt onda (även om jag tyckte det då när jag inget hade att jämföra med) och klockan ett hade vi en tid bokad hos barnmorskan så vi åkte såklart dit. Hon kände på magen under en värk och sen kollade hon om jag var något öppen. Ca 1 cm. Blä vad segt! 8 Timmars värkar redan och knappt öppnat mig alls, dock gjorde hon en "hinnretning" och sa att det förhoppningsvis skulle sätta fart på allt lite. Att barnet skulle komma innan helgen trodde hon också, så det kändes iaf roligt. Dessutom berättade hon att "bäbisen har hår" vilket gjorde att vi småflinade hela tiden efteråt. En sån overklig tanke! Eftersom Anna barnmorskan trodde att det kunde ta tid så ringde hon och bokade en sovdos åt mig så att jag skulle få sova på natten. Desperat ringde vi runt till allt och alla för att höra om inte någon hade någon ingrediens i den magiska coctailen "sovdos a la barnafödande" dvs stilnoct bricanyl och citodon. Självklart kände vi ingen som hade något av det. *suck*

Tur i oturen var att vi blivit lovade att låna Johnnys morsas karls lägenhet i Västerås för att bo i när vi väntade på att det var dags att åka till förlossningen, så vi bestämde oss för att åka dit direkt och sova där för att slippa fara fram och tillbaka till Västerås mer än nödvändigt. Sagt och gjort så fick vi låna nycklarna och parkeringskort, vi packade in barnstol och alla väskor i bilen och åkte till västerås förlossning för att hämta en sovdos. Därefter åkte vi till Bernts lägenhet och installerade oss med dator och allt sådant, jag tog min sovdos, käkade de magiska pannkakorna och sedan sov jag någon gång där. Minns inte mycket! Vaknade till och från och hade ont och somnade om, men Johnny var så nervös inför allt så han sov inte en blund utan sträckkollade på Harry Potter filmerna. ^^ På dagen och på kvällen hade Annas hinnretning gett resultat och det var slempropp på g. Blä! Det är inte lite vill jag lova! På kvällen stod jag i duschen och ångrade nästan lite vad jag gett mig in på när det slemma och blödde överallt.

Dagen efter, torsdagen, var värkarna lite lugnare igen men satte igång mer rejält nån gång på förmiddagen. Vi käkade frukost och sen ville jag ut och göra något för att tiden skulle gå fortare. Dessutom hade vi bestämt att vi skulle äta på max när vi var i Västerås, så det kändes som en bra tid att göra det. Dock så var Johnny så nervös och jag började bli gnällig, så vi åkte till Friddo och hälsade på och Johnny stal några cigg för att lugna nerverna. Att jag inte var nervös att vattnet skulle gå i Friddos soffa? Förstå vad pinsamt! Efter lunch någon gång började värkarna bli riktigt elaka, och när vi åkte från Friddo var jag sur för att Johnny stank rök (jag klarade inte av den lukten under graviditeten och Johnny hade slutat för länge sen) och det gjorde grymt ont vid minsta sväng och inbromsning. Dock så åkte vi och åt för vi insåg att det inte var någon bra ide att ge sig på en förlossning med bara lite frukost i magen. Johnny körde så försiktigt han bara kunde till Max. =) Jag fick inte i mig mycket hamburgare, och många tittade nyfiket på mig när jag satt och försökte äta. *skratt* Tillslut ville jag bara hem så vi packade ner min hamburgare och åkte. Nu gjorde det ONT och jag var så otroligt trött redan! Vi bestämde oss för att ringa förlossningen igen för eventuellt en till sovdos och vi fick höra att vi kunde komma in på undersökning och eventuell dos. Skönt!

Vi kom till förlossningen ca 18 på kvällen och fick gå in i ett undersökningsrum där de kopplade kurvor och bälten och fan och hans moster. Sedan lämnade hon mig och där låg jag. Efter att ha legat där grymt kissnödig i en timme så fick jag nog och tog av mig allt och gick på toaletten. Efter det så kom det en barnmorska in och kollade att jag var 3cm öppen, tappen var utplånad och vi fick skrivas in. Jippie! Äntligen var det dags! Det tog alltså ca 37-38 timmar att öppna mig till 3 cm och jag hoppades verkligen få sova iaf lite! Johnny hade inte sovit en blund natten innan, så han var bra mör han också stackaren!

klockan 19,15 blev vi inskrivna (tack förlossningsjournalen för hjälpen med minnet) Vi fick vårt rum och försökte göra oss lite "hemmastadda", passade på att ta sista magbilderna också, här var jag inte smal! Gud så synd att de inte vägde mig här för jag måste ha gått upp en hel massa sista dagarna eller under förlossningsarbetet:



Det gick ett tag med jobbiga värkar, och sen kom en barnmorska in och diskuterade olika alternativ för smärtlindring. -Vill du ha lustgas? Det tyckte jag lät bra och då svarade hon att det var det för tidigt för. ;) Kanon!
Jag fick iaf gå till badet vid 21 och det var riktigt skönt! Dock var jag irriterad på stackars Johnny som skulle spruta varmt vatten i min svank med aldrig lyckades träffa rätt och i tid. Det är inte lätt att vara partner heller på en förlossning! Jag ligger i badet några timmar, det är byte av barnmorska vid tio och hon kollar Loke som har bra hjärtljud. Har sjukt ont som bara blir värre och värre så tillslut måste jag resa mig för att inte bli galen. Vi går tillbaka till rummet och värkarna lugnar sig några minuter. Puh! Runt tolvtiden på natten är jag öppen hela.....4 cm! En hel centimeter på ca 4-5 timmar.... jippie? Jag är inte kaxig någonstans utan gråter mest av smärta och hjälplöshet samt total utmattning så jag får testa lustgasen vilken tyvärr inte fungerar ett smack. Den otroligt irriterande undersköterskan/barnmorskan kommer in och verkligen är grymt barsk och nästan skriker på mig att jag ska titta upp och svara henne på hennes frågor. Jättekul när man ligger i hemska värkar och har panik och bara vill blunda. Iaf kommer vi fram till att jag ska få EDA, tillslut. Sen går alla ut och jag ligger kvar där och Johnny känner sig förmodligen riktigt hjälplös, men han hjälpte till bara genom att jag fick krama om honom i värkarna. Sån här panik som jag kände nu har jag aldrig känt förut, och aldrig någonsin en liknande smärta! Personalen kommer aldrig in med någon EDA, så efter att jag storgråtit mig igenom en timme ringer vi på klockan och personalen och läkaren kommer in med EDAn! Tjooho!

När de ska lägga edan säger de att jag ska kuta som en katt, och jag förstår verkligen inte hur de menar för hur jag än försöker säger de att det är fel, så jag får bli ihoptryckt för att ligga rätt. Läkaren säger "ligg still ligg still, det är viktigt att du ligger helt still!" Och jag ligger så stilla jag bara kan med monstervärkar, men vad ska jag göra åt att det knäpper till nånstans inne i mig när han ska lägga edan? Vattnet går såklart nu! Läkaren måste självklart lägga klart edan innan vi kan tvätta av allt, och jag börjar spy som en gris. All nypon och blåbärssoppa kommer upp över hela mig (och säkert över Johnny också, men det ser jag inte) och jag måste ligga stiiiiill säger läkaren, så jag ligger där i fostervatten och spyor. Min favoritposition!

En dum sak här var att de kommenterade att fostervattnet var mekoniumfärgad, dvs att barnet har bajsat i vattnet, vilket gjorde mig otroligt orolig eftersom jag hört att det tyder på stress. Dock kunde jag inte fråga något om det eftersom jag spydde, kurade som en katt och fick ryggbedövning. ;) Tillslut är iaf edan satt, ca 2 timmar och 20 minuter efter jag bett om smärtlindring, och jag är öppen hela *trumvirvel* 6 cm! Edan tar väldigt bra iaf och det är plötsligt en DRÖM att föda barn. =) Läkaren och de andra närvarande tycker att jag var duktig som låg så still trots allt! Äntligen en liten smula positiv feedback. ;) Jag öppnar ögonen för nästan första gången på flera timmar och kan till och med prata med Johnny och barnmorskan. Vi lyssnar lite på den medhavda "förlossningsmusiken" som bestod i MBMA och gamla organismen. Yeey! Efter ett tag, jag har ingen tidskoll här, börjar det dock göra förannat ont igen så jag trycker på mer eda, men antar att den inte ska ta längre eftersom jag inte kan sådana saker. Allt börjar om fast tio tusen gånger värre, jag har ren och skär panik och gråter som ett litet barn.

Vad JAG inte visste i detta läget är att edan hade lossnat och att den INTE SKA LOSSNA. Jag trodde att smärtan skulle komma tillbaka efter ett tag! Detta har jag inte vetat om på hela tiden utan det berättade min klarasamtalskontakt på specialistmödravården för mig i förrgår!

Tänk er själva att ni har en sådan hemsk smärta att ni tror att ni ska dö, sedan tas den bort nästan helt för att återvända efter någon timme med minst tio gångers högre intensitet, hur skulle ni må då? Jag mådde iaf så att jag bara kramphöll i Johnny, grät och sa att jag ville hem jag vill hem jag vill hem och att jag är så trött.

I detta otroligt utsatta läge, där jag hade en sådan ångest över att jag var så jobbig mot Johnny (som såg ut som sjuttio svåra år av sömnbrist, men jag tyckte allt var mitt fel) säger barnmorskan (undersköterskan?) åt mig att jag minsann inte är ensam om att vara trött där inne för hon och Johnny var också trötta? Det är inte första gången denna person snäser åt mig under förlossningen och jag känner mig så jäkla värdelös och ivägen eftersom jag är otroligt känslig för kritik, och tänk på vilken situation jag var i med eda och allt! Här någon gång säger hon också till johnny att gå ut och vila, precis med en sådan ton att han ska slippa jobbiga mig, och det här är den allra värsta delen av min förlossning minns jag. Hon försöker resonera med mig varför jag gråter så hemskt, och jag säger att jag är rädd! Jag tror ju nästan att jag ska dö, och hon frågar bara varför det? När jag (märk väl för första och enda gången under hela förlossningen) snäser åt henne att "vad tror du?" så blir hon sur och mästrar mig om att hon kan minsann inte veta och yada yada.

Tänk om människan kanske kunde kollat att EDAN HAR LOSSNAT? *ARRG* Iaf så lämnar hon rummet, för gott (jihoo) och så småningom kommer en annan barnmorska in som hjälper mig att ställa mig på knä, ger mig lustgas igen, och masserar min extrema kramp i rumpa/lår som inte direkt hjälper min panik. Här gråter jag och frågar efter Johnny som är försvunnen, men hon förstår inte att jag vill ha dit honom. =( Detta har jag inte diskuterat med honom för jag vill inte ge honom skuldkänslor, men nästa förlossning så SKA han sova mer, för han hade tydligen däckat av sittandes i "kafferummet". :-D

Jag får som sagt lustgas igen, klockan är halv sju på morgonen och jag lyckas snyfta fram att jag känner mig så jobbig och barnmorskan riktigt skärper till allt och blir riktigt stöttande och jag mår bättre trots kramp och allt. Lustgasen fungerar för att koncentrera sig på värkarna, och plötsligt säger hon att jag kan småkrysta lite om jag vill. Hela den här tiden står jag på knä vilket var bäst hittills, utan tvekan. Klockan 7 har jag krystat litet ett tag och tyvärr är det dags för barnmorskan att gå hem! Vi som jobbar så bra! =( Det kommer in ett nytt team för hon berättar att jag äntligen öppnat mig till fullt! *fanfaaar* Nu blir det snart bäbis! Nångång här upptäcker man att edan lossnat, med ett "den här har visst lossnat" men jag är alldeles för töcknig för att lyckas komma ihåg när det var.

Dock så var skiftbytet riktigt jobbigt för mig, för trots att barnmorskan innan sa att jag tyckte om knästående, och till och med skrev det i min journal, så säger de åt mig att lägga mig i halvsittande (ni vet den "klassiska" förlossningspositionen, om ni sett på tv någon gång) och nu skulle vi föda barn minsann! De rycker och sliter i lustgasen och skäller att jag gör fel, varpå jag säger att jag inte fått veta något annat, står sedan och skäller sinsemellan om hur dåligt det är att nattskiftet inte lärt mig använda den ordenligt (blåsa in i den efter man andats i den) och sådant, och jag är väl inte så imponerad men försöker att krysta bäst jag kan. Men sen är de faktiskt riktigt duktiga och verkligen berättar exakt hur jag ska göra, inte skrika, ner med hakan etc, samt hjälper mig med lustgasen ett tag tills den tas bort. Dessutom berömmer de mig hela tiden och säger hur bra det går, att jag är duktig och att jag gör precis som man ska när man krystar. Det känns faktiskt helt okej även om det såklart inte var roligt. Dock har jag inget dåligt minne av den här delen av förlossningen trots att jag gjorde det jag fasat för mest, bajsade alltså. ;) Jag kan dock lova att jag inte brydde mig det minsta lilla, och tyckte mest de var jobbiga med sitt "det gör alla bla bla" eftersom att jag visste att det var så det skulle vara och att förklaringar var onödiga. Tänk om man vetat den lilla detaljen innan? *s*

Någon gång här så hämtar de en otroligt sömnducken Johnny som nog undrar vart han är någonstans, och han sätter sig och håller mig i handen. Efter ca en timmes krystande kommer den gosiga "ring of fire" där jag spricker lite, och sen direkt efter den krysvärken kommer en riktigt stark en och hela Loke slungas ut. Smärtan är nog borta här, men jag försöker sätta mig upp för att se honom vilket jag gör, och de gnuggar honom med handdukar så att han skriker till litegrann. ÄNTLIGEN! Klockan är 08,03 och 50 timmar tidigare fick jag min första värk. Hon räcker över honom och säger att "här får du honom" eller liknande, och säger sen att ja fast jag har inte sett vad det är det får ni titta. ;) En pojke såklart, det sa hon ju. Och dessutom världens sötaste pojke! Efter ett tag kommer moderkakan ut och inga problem där, jag får bedövnindspray och sys (självklart av en elev så att det blir fel) och barnmorskan frågar om han var planerad.

Vad spelar det för roll frågar jag, han är önskad och han är älskad och det är väl det som spelar roll?
Det höll hon med om.

Eller ja, någon liten tisdag emellan också men nästa onsdag är det första klarasamtalet och ett snabbultraljud bara för att kolla så att allt står rätt till. Bäbisen buffade igen alldeles nyss dock så jag är inte så orolig längre. Handlade till och med lite bäbiskläder igår på lindex, allt i storlek 56. Det blev tre par stjärnbyxor (svart röd och grå), ett par blå shorts för det är trots allt sommar när liten är beräknad, en pyjamas i rosa som jag inte kunde hålla mig ifrån trots att jag inte vet vilket kön det blir ännu, samt en skjorta och t-shirt till Loke i 92 och 98. =) Skjortan är svart och paisleymönstrad i mörkgrå och han kan ha den trots att det är 98, men den är lååång.

Jag är i övrigt riktigt impad över hur mycket han pratar nu! Det liksom totalt lossnade för bara några veckor sen och nu härmar han allt man säger fast såklart på sitt vis. Såå skoj! Nya ord ramlar in för varje dag som går. =)

I övrigt har jag bestämt mig för att äntligen skriva en förlossningsberättelse med tanke på att det är dags att bearbeta förra förlossningen. Men det blir nog efter första klarasamtalet. (klara är för förlossningsrädda)

Nu ska vi äta älgfärslimpa och sen är det dags för Puppe att sova och för mig att testa mitt nya active fit till ps3an. OOOoooom jag orkar. Ska nog börja med min klassiker också för svenska b. Det blir poes sällsamma historier. 

Nya året börjar bra! Hittade hjärtljudet förra veckan och kände puffar igår och lite idag. :-D Tidigt är det men är ju omföderska och kände med loke v 15 trots moderkaka i framvägg. Nu är det vecka 13+3 och bäbisen "ligger säkrare". Förhoppningsvis iaf. ;) Mår fortfarande skit, men äter ju penicillin ännu också så hoppas på att må bättre snart. Har riktiga "klimakteriebesvär" med svettningar och frysningar om vartannat och mår sjukt dåligt om jag står upp. Tur att det försvinner om ca ett halvår! *asg* Det är lättare att stå ut när man vet vilken otrolig "belöning" man får när det är klart iaf!

Nu mysa med karlsloken. :-P